foto
Vet du hur rock and roll luktar? Inte den emaskulerade akrobatiska rock-and-roll, som, utom de mogna, ursäkta mig för naturalism, armhålor och inte kan parfymeras av något annat. Och det är inte den fienden och helt främmande för oss som är med "sex" och "drar" (det luktar faktiskt av dem). Och rock and roll som en symbol för eran, som ett sociokulturellt fenomen.
Jean Bourdais, chefen för ett litet men stolt företag Trophy Motos från den franska staden Villeneuve-le-Roi, vet svaret på denna fråga. Att vara en ideologisk rocker och andas ojämnt vid det förflutna, då lamporna på The Acé Cafe i London lockade en läderbrorskap mer än någon magnet, och Elvis ännu inte har rakats in i soldaterna, tror Jean uppriktigt att lukten från den eran är lukten av en riktig engelsk motorcykel. Nåväl, det är svårt att argumentera - den ideologiska basen har rätt upprättats (bara på våra breddegrader är jag rädd att "push-pull bärnsten" snart kommer att bli ett kultämne, de hade inte tid, du vet, att bryta vanan).
Och vilken äkta engelsk motorcykel erbjuder världsmarknaden idag? Right - Indian Royal Enfield. Detta? Det mesta som inget är - hur mycket järn som spenderas på det! Engelska? Vem skulle tvivla på det! (När indianerna köpte en licens av briterna 1953, nitar de till och med nu, inte en pryl som går tillbaka från originalen.) Men problemet är smärtsamt utilitaristiskt. Sermyazhen rätt. Tja, vad ville du - hon är en "arbetshäst" (kliché, men sant). Det lägger till den saknade charm och peppar till den gamla mannen "Anfield" -stämningskontor från hela världen - den engelska Harglo och den tyska Sommer, schweiziska Egli och American Classic Motorworks, och andra, i stort sett stora och stora, i den moderna inställningen av Royal Enfield, kan två allmänna riktningar särskiljas - konstruktion av "snygga saker", som nu diskuteras, och dieselisering (en dag hoppas jag att vi kommer att berätta mer om det, sjukdomen).